FN:s generalförsamling röstade med siffrorna 116 för och sex emot att fördöma Storbritanniens ockupation av Chagosöarna, en liten ögrupp nära den militärstrategiskt viktiga ön Diego Garcia (USA) mitt i Indiska oceanen och relativt nära Mauritius. FN bekräftade därmed i sin icke bindande resolution det domslut som fattats av den internationella domstolen i Haag, som säger att Storbritanniens fortsatta överhöghet över Chagosöarna är illegal, och att öarna bör överlämnas till det tidigare brittiska territoriet Mauritius, skriver The Register.

Chagosöarna är en del av Brittiska Territoriet i Indiska Oceanen (British Indian Ocean Territory), men är erkänt som ett självständigt territorium, och som sådant har de en toppdomän och ett eget internetregister – nämligen .io.

Som de flesta förstår vore inte detta en affär för internetgemenskapen vore det inte för att .io givetvis associerar till I/O eller input/output och är därför kelgrisen bland toppdomäner särskilt för it-startups och i andra nördiga sammanhang. Administrationen av io-domänen kan stå inför en osäker framtid om Storbritannien följer FN:s resolution.

Registret för .io drivs av det privata företaget Internet Computer Bureau (ICB) i London. Företaget administrerar också två andra register som även de tillhör tidigare brittiska territorier, nämligen .sh och .ac – Saint Helena respektive Ascension och Tristan da Cunha. ICB tilldelades en licens att administrera .io, på obestämd tid, av den brittiska regeringen när domänerna skapades och inkluderades i dns-systemet på 1990-talet. ICBs chef Paul Kane sade i ett uttalande 2014 att en viss andel av vinsten återbetalas till brittiska statens bankkonto för Chagosöarna.

Den brittiska regeringen vill dock inte kännas vid några konton eller intäkter från detta eller uk-registret. Storbritanniens samväldesminister baronessan Warsi säger i ett uttalande att ”på samma sätt som gäller .uk-domänen, har administrationen av .io-domänen alltid utförts av en kommersiell aktör, för tillfället ICB. Som i fallet med uk-domänen mottar [den brittiska] staten inga intäkter från försäljning eller administration av denna domän, och det finns därför inga planer på att dela dessa med Chagosborna”. Det är bara det att det inte finns några Chagosbor, just på grund av Storbritannien.

Belyser en mörk sida

Detta är en viktig detalj eftersom den belyser en mörk sida av Storbritanniens koloniala överhöghet över Chagosöarna. Invånarna på Chagosöarna levde i 150 år under det brittiska väldet, som en del av Mauritius, till 1965 då Storbritannien beslöt att bryta loss Chagosöarna från Mauritius som en del av Mauritius frigörelseprocess. När Mauritius blev självständigt 1968 betalade Storbritannien tre miljoner pund för Chagosöarna.

Anledningen till Storbritanniens agerande var att Chagosöarna ligger mycket strategiskt mitt i Indiska oceanen. I December 1966 ingick Storbritannien ett avtal med USA där de senare gavs tillåtelse att använda Chagosöarna för militära ändamål. USA ville bygga en militärbas på grannön Diego Garcia och ville ha bort befolkningen från Chagos, och Storbritannien påbörjade en evakuering, eller folkfördrivning om man så vill, från Chagosöarna till närliggande öar, eller på begäran till Mauritius eller Seychellerna.

Fem år senare beslutade Storbritannien att rensa Chagosöarna helt och hållet. De stängde alla plantager på resten av Chagosöarna och deporterade invånarna. Regeringen på Mauritius vägrade att ta emot flyktingarna med mindre än att de blev ekonomiskt kompenserade och Storbritannien betalade ut 650 000 pund till Mauritius. Pengarna räckte dock inte långt, och de 1500 före detta Chagosborna fick leva under mycket svåra förhållanden.

Denna orättvisa har inte ebbat bort, och det har inte blivit bättre av att den diplomatiska korrespondensen från den tiden visar på, även för den tiden, grovt rasistiska uttalanden om ”Tarzan-människor” och ”Fredags-människor” som bebodde ”några klippor tillsamman med fiskmåsar”. Fiskmåsarna fick dock vara kvar.

I november 2016, en månad innan att avtalet mellan Storbritannien och USA löpte ut, bekräftade Storbritanniens utrikesdepartement att det inte var tal om att återbefolka Chagosöarna, vilket fick Mauritius premiärminister att trycka på för att hävda sitt lands suveränitet över öarna. Storbritannien försökte i det läget få Indien att intervenera, vilket Indien vägrade.

I juni 2017 röstade FN för att bordlägga ärendet om Chagosöarnas status till Internationella domstolen i Haag, som alltså beslutade att separationen 1965 var olaglig, och att öarna borde återförenas med Mauritius. Storbritannien svarade med att domstolen inte hade någon rätt att avgöra ärendet. Detta ledde så fram till förra veckans FN-resolution som ger Storbritannien sex månader på sig att lämna över Chagosöarna. Endast sex länder röstade emot: Storbritannien, USA, Australien, Ungern, Israel och Maldiverna. 116 länder röstade för, och 56 länder lade ned sina röster.

Vad som kommer hända i framtiden är oklart. Om Storbritannien behåller kontrollen över öarna är det sannolikt att territoriet behåller sin status som fristående territorium, och behåller då sin io-domän, det vill säga allt fortgår ungefär som hittills. Dock kan frågan om vem som bör administrera domänen komma upp på bordet ändå.

Står skrivet i stjärnorna vad som händer

Om Storbritannien däremot ger tillbaka Chagosöarna till Mauritius kan territoriet komma att gå upp i Mauritius och upphöra som fristående territorium, och då står det skrivet i stjärnorna vad som händer med io-domänen. Dock föreligger det minst ett par mellansteg i den processen och det kommer att ta tid, och det är inte alls säkert att .io-domänens dagar är räknade för det.

Det första mellansteget är FN:s statistikkontor, UNSD, som behandlar frågan om territoriets status som just territorium. Det finns ett antal territorier med toppdomäner inom andra länder, till exempel Åland och Grönland. Det andra mellansteget är standardorganisationen ISO, närmare bestämt ISO 3166, som råder över koderna för två- och trebokstavskombinationer. ISO kan mycket väl besluta att behålla .io, det är förmodligen sannolikt att så sker, om frågan skulle komma upp.

Detta är inte första gången ”udda” toppdomäner är ute på hal is. Toppdomänen .ly (Libyen), som förstås är en bärande del av kort-url-tjänsten Bitly (bit.ly), är ett annat exempel. Den Libyska statsförvaltningens kollaps efter den arabiska våren orsakade Bitly en del problem, men situationen räddades av att administrationen av ly-domänen tillfälligt övertogs av andra registrarer. Andra toppdomäner kan vara kvar länge utan att landet eller territoriet ens existerar. Sovjetunionens .su finns exempelvis kvar än idag.

Läs också:
EU drar tillbaka 250 000 brittiska eu-domäner efter Brexit
Sverige har fått en ny definition av internetuppkoppling