Det första som kan sägas om smarta kontrakt är att de varken är smarta eller kontrakt.

Vad det faktiskt handlar om är automatiserade affärsapplikationer i ett decentraliserat nätverk som en blockkedja. Blockkedjan fungerar som en databas och bekräftar de transaktioner som gjorts och smarta kontrakt utför dem enligt förutbestämda villkor.

Men smarta kontrakt skiljer sig från automatiseringsmjukvara med affärsregler konstaterar Martha Bennett, analytiker på Forrester som vår amerikanska systersajt Computerworld talat med.

– Principen är densamma men smarta kontrakt kan stöda en automatiseringsprocess som sträcker sig över företagsgränser och involvera flera olika organisationer och det klarar inte de automatiserade affärsregler som vi ser i dag.

Det innebär i sin tur att de gör precis det de programmerats för. Om reglerna inte definierats på ett bra sätt – ja då kan det sluta illa konstaterar hon.

– Och även om de designats och programmerats korrekt så är ett smart kontrakt inte smart ­ – det fungerar exakt som det designats.

Att översätta affärsregler till kod innebär inte automatiskt att resultatet blir en lagligt bindande överenskommelse mellan de parter som är involverade. Kort sagt inte det som ett kontrakt är.

Som sagt, varken smarta eller kontrakt i ordens verkliga bemärkelse.

Riskfylld väg att gå

Enligt Martha Bennet finns initiativ för att göra så att smarta kontrakt automatiskt blir lagligt bindande – men det är än så länge en riskfylld väg att gå. Orsaken är att det inte finns någon standarddefinition på vad ett smart kontrakt är.

– Och vad händer om programvaran har buggar och ger dåliga resultat? Är den resulterande förlusten också rättsligt bindande i så fall?

David Frydlinger, advokat och partner på advokatbyrån Cirio, har tidigare också påpekat att man inte får glömma att det första kontraktet ofta handlar om blockkedjan som sådan och måste sättas upp i exempelvis konsortier av företag som då måste komma överens om spelreglerna – och det är inget blockkedjan löser åt dem, där implementeras de bara.

Därefter kommer de smarta kontrakten in och automatiserar skeenden i blockkedjan. Och alla kontraktsklausuler fungerar inte så väl att automatisera – sådant som kan uttryckas i ”om x händer så händer y”.

Ett smart kontrakt blir heller aldrig bättre än reglerna som används för automatiseringsprocessen. Programmeringen är alltså en nyckelfaktor. En annan nyckelfaktor är att de data som matas in är korrekta. När reglerna väl har lagts in går de nämligen inte att ändra – varken av användare eller programmerare. Det är lite av poängen.

Men om de data som lagts in är felaktiga – bara för att de lagts in i en blockkedja behöver de inte vara rätt – så fungerar helt enkelt inte det smarta kontraktet som det ska.

Data som används till smarta kontrakt matas in i blockkedjan från externa källor – blockkedjan kan inte själv hämta data.

Om ett företag är en del av ett blockkedjekonsortium som exempelvis en försörjningskedja – en supply chain – så är det omöjligt att se vad som körs i det smarta kontraktet. Det går inte att verifiera. Det gäller att lita på att det företag som kör servern med det smarta kontraktet och inflödet av data verkligen matar in rätt information i blockkedjan.

– Det finns inga standardprocesser för att verifiera att datan är vad den säger att den är och att den kommer in på rätt sätt. Det är en avgörande brist, säger Gartneranalytikern Avivah Litan.

I grunden är tekniken inte mogen än förklarar hon.

– Jag har pratat med företag som är med i ett konsortium och frågat dem hur de vet vad de smarta kontakten gör och de har svarat att de vet de inte. Om ett kontrakt har hand om ditt liv skulle du då inte vilja veta vad det gör?

Minskade kostnader

Men trots att smarta kontrakt har sina begränsningar och det finns mycket att fundera kring så räknar analytikerna med att de kommer att användas allt mer. En orsak är självklart automatiseringen – att de kan minska de administrativa kostnaderna.

Exempelvis kan man tänka sig att ett försäkringsbolag kan använda smarta kontrakt för att automatisera skadestånden efter stora naturkatastrofer som översvämningar, orkaner eller torka.

Man kan också tänka sig att containtrar i ett fraktfartyg förses med sensorer så att det går att kontrollera att de inte öppnats och att de lagrats på rätt sätt under resan. På så sätt skulle de automatiskt kunna få klartecken att komma in i en inresehamn som anlöps.

En annan viktig orsak är ökningen av uppkopplade enheter de närmaste åren. 2023 beräknas det finnas runt 46 miljarder uppkopplade enheter på företag och i industrin och det kommer ett finnas ett behov av edge computing – att placera beräkningar, datainsamling och datahantering närmare källorna.

Där kommer de smarta kontrakten in som en möjlighet. De kan erbjuda en standardiserad metod för att accelerera datautbytet och möjliggöra processer mellan IoT-enheter genom att ta bort mellanhänderna – servrar eller molnservrar som är centrala kommunikationsenheter för enheterna i nätverket.

– I princip är idén att du inte har en central agent – ingen godkänner och validerar varje transaktion. Istället har du distribuerat noder som deltar i valideringen av varje transaktion i nätverket, säger Mario Milicevic från organisationen IEEE, Institute of Electrical and Electronics Engineers.

Ett exempel kan vara en fordonsfabrik.

– Så snart som en viss del kommer fram så kommunicerar den med de andra noderna som finns där – de accepterar att delen kommer och kommunicerar det till hela nätverket. Den nya noden tillåts sedan börja utföra sitt jobb, säger Mario Milicevic.

Just kombinationen av blockkedjeteknik och internet of things kan komma att transformera hela branscher enligt IEEE:s experter.

Läs också: Svenskt börslistat blockkedjebolag lämnade databas vidöppen på nätet