"Svenskar spelar bra – men gör inga mål"

Stig Hagström fortsätter:
– Man ska inte tro att stora saker växer fram ur en harmonisk miljö utan spänningar. Det behövs mer sådant än vi brukar ha i Sverige, där vi strävar efter samtycke. 

Olika bakgrunder
På Xerox Parc fanns människor från många bakgrunder:
– Jag fick lära mig att vara tydlig. I ett homogent land som Sverige var då tar man för givet att alla förstår vad man menar. Det var inte självklart här. Det är också oerhört viktigt att inse att man får det system som man prioriterar och premierar.
Vad kan Sverige lära av USA – och omvänt?
– Betydelsen av omgivningen – andan, kulturen – ser man mer av här. Det är sättet som människor umgås på, de ser det positiva. Har du gjort något bra säger de ”bra” – i Sverige säger vi ”inte så illa”. 

Ser man till statistiken, säger Stig Hagström, är Sverige ett enastående land. Men när man talar med svenskar framhåller de inte det positiva, utan svårigheterna. 

– Av Sverige kan USA lära att bygga upp ett elnät som fungerar och ficktelefoner som fungerar. Sverige är rationellt och välplanerat. De postdoktorander som vi får hit från Sverige är oerhört bra. Men det är som i fotboll: svenskarna spelar bra, men gör inte mål. Om två svenska studenter hade startat Google, hur hade det gått då? 

Bördig från Blekinge 
Stig Hagström är född i Blekinge och var med och drog igång Ronnebys Softcenter, som uppenbarligen är inspirerad av Xerox Parc. 

– Det överlevde it-bubblan och lärde sig väl något på kuppen. De flesta som har framgång lär sig snart att problemet är att vidmakthålla framgången. Det var det som drabbade Xerox Parc. 

Legenden om Xerox Parc är att labbet uppfann nästan allting som vi känner igen från moderna persondatorer – de uppfann verkligen framtidens kontor – men att Xerox slarvade bort alltihop: Steve Jobs förverkligade Parcs visioner.
– Laserskrivaren har de åtminstone tjänat pengar på, berättar Stig Hagström, som själv var med och utvecklade en viktig komponent: halvledarlasern. Men visst hade Xerox problem med datorkonceptet. De som skulle sälja apparaterna var samma människor som skulle sälja kopiatorer och de var bortskämda – Xerox var inte vant vid konkurrens. 

Dessutom, anser Stig Hagström, har institut som Parc en naturlig livslängd på kanske tio år. 

– Japanerna brukar ha en solnedgångsklausul för sådana satsningar: om tio år lägger vi ner. Jag har bytt jobb vart sjätte till åttonde år. Efter den tiden har man svårt att göra något nytt. 

Vilket inte betyder att forskare inte kan vara aktiva länge:
– Se på Linus Pauling (Nobelpristagare). Vid 92 års ålder höll han seminarium om ytstrukturen hos kisel. Tvångspension vid 65 kan vi inte fortsätta med. Det är slöseri och ett konstigt sätt att tacka. Här i USA är det lag mot åldersdiskriminering. Det fungerar. 

Blev universitetskansler
När Stig Hagström lämnade Xerox Parc erbjöds han ett uppdrag som han säkert inte hade räknat med:
– Runt 1987 började Parc känna av att Xerox inte visste vad det skulle bli av Parc. Jag gick därför tillbaka till Stanford
Där fick han besök av en delegation svenska universitetsrektorer. En vecka senare ringde dåvarande utbildningsministern Per Unckel och erbjöd jobbet som universitetskansler. 

Men det var inte det traditionella ämbetet som högsta chef för Sveriges universitet och högskolor, utan ett specialuppdrag. Stig Hagström skulle dra igång en kontinuerlig förändringsprocess. 

– Hur ändrar man på ett universitet? Man måste visa dem att de har någon fördel av det – att de får möjlighet att förverkliga sina tankar och idéer. På Cambridge i England har alla professorer samma lön, och den är inte särskilt hög. Det som lockar är möjligheten att göra det som man önskar.
 
Enhetligt utvärderingssystem
Högre utbildning måste utvärderas, men Stig Hagström ville inte ha ett enhetligt utvärderingssystem med åtföljande konformitet. Han införde något som kallas för metautvärdering.
Universiteten fick själva utvärdera sina utbildningar – sedan utvärderas utvärderingarna. 

– Det sättet har slagit igenom, och det var Unckels tanke från början. Han ville inte styra utbildningen genom anslagen. För om du gör fel och måste ändra dig, är det då enklare att göra det om du har mindre pengar? Så därför måste högskolorna själva definiera kvalitet. I dag talas det mycket om kommersialisering av upptäckter, men det passar inte alla. Låt de som vill göra det. Det behövs klara spelregler.
På Stanford äger universitetet patenten. Av intäkterna går tio procent till universitetets patentkontor. Uppfinnaren, skolan och institutionen får 30 procent vardera. 

I Sverige diskuteras lärarundantaget som ger universitetslärare rätt till patent på upptäckter som de gjort i tjänsten:
– Det är rimligt att om du har gjort en uppfinning med universitetets resurser så ska universitetet ha en del.
Och att ha universitetet som delägare i ett patent kan behövas: 

– Om du har ett patent som privatperson har de stora företagen inga betänkligheter. De kör över dig.
Har den högre utbildningen gymnasifierats?
– Ja, men det må vara hänt – om vi hade, ehm, elituniversitet också. Vi måste ha vissa delar där vi är ledande. I kunskapssamhället klarar vi oss inte med mängd, vi måste ha kvalitet. 

Vad arbetar du med nu?
– Jag arbetar med Wallenberg Research Laboratory med att skapa kontaktytor mellan forskare på Stanford och i Sverige. Fokus är utbildning på alla nivåer, från förskola till universitet. Dessutom arbetar jag också med Sweden Contact Center som håller kontakt med svenskar som kommer hit.
Det går ett 30-tal svenska studenter på Stanford. Nästan alla är doktorander eller postdoc. 

Hur ser du på de senaste årens fokus på innovation?
– Om man vill vara cynisk kan man fråga vad som är nytt med det. Idén är inte ny, det är lite kejsarens nya kläder. Men det har fått en positiv klang. Problemet är att upprätthålla innovation, att få en mening i det. Inte bara satsa pengar. Satsa ditt liv på det.