Jag bestämde mig tidigt. Den värld som finns kvar efter corona ska vi vara bäst anpassade för. Hur den än ser ut. Då. Där. Direkt.

Genomgripande kriser som skoningslöst far över alla kontinenter med hundra års mellanrum lämnar inte världen i samma skick. Det som kommer ut helskinnat på andra sidan kommer att vara ärrat av en ny tids skrämmande förändring. Först i form av en rädsla, men snart i stället som en ny vana. En ny referensram. En ny normal.

För egen del inser jag att hela mitt liv ändrats på bara veckor. Och det som tillhör det gammelnormala ter sig plötsligt väldigt avlägset, ålderstiget och förlegat – som ett foto från en tid då man hade annan frisyr, andra kläder, andra åsikter. Man kan återbesöka det med viss nostalgi, men själv har man gått vidare till nya vanor, nya rutiner och nya värderingar.

På en handfull dagar har vi bytt arbetsplats för flera tusen personer. Säkerhetsrutiner, mötesplatser och samarbetsformer har ersatts av nya. Under en första smekmånadsliknande period var det nästan spännande, men snabbt blev allt rutin. Normalt. En ny vana.

Och som så ofta kom alla nackdelar smygande, försiktigt krypande utan att annonsera sin ankomst. Som att söndagar och tisdagar ser nästan likadana ut när man arbetar hemifrån. Hur ser work-life-balance ut när work och life inte längre går att skilja? En sak är säker: vi kommer inte ut på andra sidan corona i samma skick som vi gick in med.

De mentala konsekvenserna av förändringen är värda att hålla ögonen på. Inte alla mår bra av att vara hemma. Och inte alla företag klarar att i längden lösa sina problem från köksborden. Vår korta erfarenhet visar saker som kanske inte borde överraska mig, men som ändå förvånar. Där jag väntade mig att effektiviteten direkt skulle gå ner har vi i stället fortsatt leverera med fokus och högt tempo. Projekt med välspecificerade arbetsmoment löper på som en väloljad maskin. I näsans riktning.

Det som i stället är oroväckande är det som inte syns i Excel men som troligen ändå är vår svenska, hemliga ingrediens. Alla förlorade små möten i korridoren. Ett uteblivet snack över en kopp kaffe. Hur vi inte längre navigerar svåra problem tillsammans genom att småprata oss runt dem utan annan struktur än att stöta på varandra mellan alla silobaserade och superfokuserade möten.

Vi ska ut ur krisen bättre rustade och försedda med en ny världs vinnande förmågor. Så är det bara. Därför vältrar jag mig i det nya, det ibland eländiga och det ofta bara annorlunda. För vad vi än ska igenom – och vad som än väntar på andra sidan – utgör det slipmedlet för vår skärpta och vässade konkurrenskraft.