“Even saints can lose control.” Det är mitt i natten på lördagen efter Valborgsmässoafton. I normalfallet hade jag varit i Funäsdalen och nyttjat de sista snökristallerna. Kanske druckit en Peroni i kvällssolen. Istället sitter jag hemma och lyssnar på min spellista ”lounge” och tänker på Instagram. Just nu spelas gruppen Bliss med American Heart. Det blev plötsligen märkbarkt aktuellt. Även änglar tappar kontrollen, sjunger Bliss.
Jag har just varit inne på Saatchi Gallerys instagramkonto. Det är kanske i sig lite förvånande. Men jag har haft perioder där jag varit mycket i London och därför hamnar man förr eller senare på Saatchis instagramkonto. Algoritmer, ni vet.
Klassas som ”fake art”
Det är inte dålig konst. Tvärtom. Nu senast har galleriet börjat med ett koncept där användarna, eller skall vi säga besökarna, får delta med egen konst. Tanken är att man skall visa hur ens #lockdownview ser ut. Det enda bekymret med konceptet är att Instagram tycker det är fake art. Eller åtminstone ”delvis falskt”.
Därför får man som användare klicka sig förbi en skärm som stadgar texten ”delvis falsk information – granskat av oberoende granskare” om man verkligen vill se vad de ondsinta på Saatchi hittat på.
Vad har då Saatchi hittat på för att engagera sina användare? Galleriet visar en bild från den Shanghai-baserade konstnären och fotografen Tristan Zhou. Jag vet inte om Zhou är döpt efter legendens Tristan, men det är inte osannolikt. Det kan då vara värt påminna om att det slutar med att Tristan får sin Isolde. I verkligheten är det jobbigare för Tristan Zhou. Hans bilder blockeras av Instagram. Varför? De är fake art.
I tider av virus får man inte framställa något annat än sanningen. Men Tristan Zhou framställer fasader av lägenheter som ser annorlunda ut än verklighetens. Sålunda får du endast titta på dem på Instagram givet att du klickat att du förstår att det inte är på riktigt.
Tidigare har bröstvårtor varit det mest kontroversiella på Instagram. Det blockas utan pardon. Särskilt om de sitter på kvinnor. Någon har kanske tyckt det varit harmlöst. Men redan Lessig i sin Code and Other Laws of Cyberspace var tveksam till att låta programkoden vara lagstiftare år 1999. Nu har vi nått en situation där koden och livet online är än mer viktigt.
Hade den bästa perioden blockerats?
Men är det rimligt att kräva att konsten är på riktigt? Om Instagrams contentteam funnits år 1941, hade det sagt till Picasso ”förlåt monsieur Picasso, men Dora Maar ser inte alls ut som en grön fyrkant” och blockerat konstnärens bästa period?
Även änglar med de bästa intentioner förlorar greppet. Därför måste konst få vara konst och censur få vara censur. I de bästa av världar möts aldrig de två. Det är viktigt att Tristan Zhous manipulerade bilder av lägenhetsfasader tillåts vara tillgängliga för alla utan varningar. Kanske nödgas jag citera den polska marxisten Rosa Luxemburg: ”Freiheit ist immer die Freiheit des Andersdenkenden”.
Du behöver kanske inte ens klicka dig fram till Google för att förstå det.
Mikael Pawlo, vd på Red Flag
Läs också: ”Det är bara att vänja sig. Det här är det nya normala.”
