”Fy fan för Federley.”
Orden är en gammal väns. Han ringer mig på lördagskvällen från en bar. Det råder restriktioner. Klockan är ännu inte 22. Alkohol har serverats.
”Vem som helst kan råka ut för en psykopat och bli duperad”, svarar jag. Europaparlamentarikern Fredrick Federley har just meddelat att han lämnar sina politiska uppdrag efter att ha gått in i väggen. Federley har själv vittnat om en väldigt besvärlig händelse i sitt privatliv.
”Jag vet inte vad han sysslar med privat, det ger jag blanka fan i, jag talar om hans röst avseende FRA-lagen.”
Det har gått många år nu. Lagen som reglerar den signalspaning som Försvarets radioanstalt får ägna sig åt trädde i kraft 1 januari 2009. Lagens ikraftträdande föregicks av vad som kallades för en ”bloggbävning” då en stor mängd bloggare – minns någon dem? – skrev inlägg som kritiserade FRA-lagen. Inte sällan hamnade debatten för tio år sedan lite vid sidan av vad man skulle förvänta sig.
Vi har inte ett särskilt starkt integritetsskydd i Sverige. Vi har exempelvis personnummer knutna till individer. När det gäller signalspaning handlar det i första hand om att hitta mönster. Det är inte i första hand fråga om att knäcka kryptografiskt skyddade meddelande. Man letar meddelandekluster och gör sociala grafer. Man tittar på kända källor. Bred avlyssning av ”alla” är inte ett sannolikt scenario, redan av praktiska skäl. Vidare är FRA:s uppgift att signalspana på utländska förhållanden.
Nackdelar med båda metoderna
Det är givet att om man tror på staten tror man även på en viss övervakning. Hur mycket övervakning man kan tänka sig varierar med såväl tro på staten och framtida regeringar som aktuell hotbild. En fråga som man kan ställa är om man kan tänka sig ett benthamskt panoptikon av absolut övervakning eller om man inte vill ha någon övervakning alls. Det finns nackdelar med båda metoderna, varför man gärna befinner sig på någon skala mellan dessa båda ytterligheter.
En av de stora frågorna avseende FRA-lagen i Sverige har varit avlyssning utan brottsmisstanke. Det har varit ett grundläggande kriterium tidigare för att avlyssning ska tillåtas. Samtidigt har tekniken gått framåt och det är svårt att begränsa avlyssningen och signalspaningen på det sättet givet att man vill hitta mönster i trafiken snarare än att lyssna på enskilda meddelanden. Regeln är fortfarande signalspaningen skall gälla utländska förhållanden och att utbyte med främmande makt får ske om det är till förmån för svenska intressen, men risken för ändamålsglidning är uppenbar.
Nu ska lagen uppdateras. Den viktigaste förändringen som föreslås i SOU 2020:68 är att FRA skall tillåtas bedriva signalspaning i samarbete med främmande makt. På ett plan kan man säga att det är en kodifiering av vad som redan genomförs, men här någon stans börjar min väns – ni minns, han i baren – gräns passeras. Sedan tidigare har FRA rätt att i någon mån övervaka svenska medborgare utan misstanke för brott.
Det har kritiserats, även om kritiken avtagit med åren. Det finns problem med tryckfrihetens grundlagsskyddade meddelarskydd. Vidare är frågan om FRA-lagen är förenlig med europakonventionens skydd för privatlivet. Aktivistorganisationen EFF har bedömt FRA-lagen vara den mest inträngande i privatlivet av alla länder med demokratiska ambitioner. När det gäller det utländska samarbetet kan det möjligen vara nödvändigt i vissa avseenden givet ett nytt säkerhetspolitiskt läge, men detta kan inte helt ligga i händerna på tjänstemännen på FRA och andra organisationer som benämns med förkortningar.
Kan behöva påminna ibland
Det är värt att påminna om att en bärande tanke i GDPR som sätter gränser för företags agerande gentemot medborgarna är ”informerat samtycke”. För statens del gäller istället regeringsformen som i sitt första kapitel, första paragrafen och första stycket stadfäster att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Inte från tjänstemännen. Jag får känslan att om detta kan vi behöva påminna ibland. Hur informerar staten folket om dess göromål i dessa frågor?
Min största invändning mot FRA-lagen både i dess befintliga form och i dess föreslagna utökade form är att signalspaningen är och förblir en fullständigt svart låda. Vad som pågår där inne vet vi inte. Men vi vet från andra situationer med absolut makt att den har en tendens att korrumpera. Vi vet att med avlyssning kommer även överskottsinformation. Det finns en icke obetydlig skvaller- och utpressningsrisk. Ingen organisation är helt tät. Även en politiker som i dag tycker att det verkar ju bra detta med avlyssning, kanske bör påminnas om att nuvarande politiska situation kanske inte gäller för evigt. Spelplanen kan i framtiden förändras. Det finns osäkerhet. Därför bör staten aldrig få för mycket makt.
Ska inte fatta beslut på egen hand
En väg framåt skulle kunna vara att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN) – ja, det finns ju en sådan – involveras betydligt mer. Vidare bör SIN redogöra mer utförligt för vad som pågår än sin årsrapport för att skapa någon typ av transparens och tillsyn i ett väldigt svårbedömt område. Om riksdagen har beslutat att ett samarbete med Finland är önskvärt (vilket den har), då kan regeringen eller SIN godkänna att FRA samarbetar med Finland. Regeringen eller tjänstemän ska inte fatta sådana beslut på egen hand.
När FRA-lagen infördes gjordes det med hjälp av två centerpartister som förklarat sig kritiska mot lagen. Den ene av dessa var Fredrick Federley. Därav av min väns frustration, nu när lagens föremål skall breddas ytterligare. Om Federley ångrat sig och nu vill stå emot FRA-lagens utökade omfång påverkar det emellertid inte riksdagen. Han är inte ledamot längre.
Den andre som var kraftig motståndare 2009 har dock fått större makt. Då hette hon Annie Johansson och var en tämligen okänd kraft. I dag heter hon Annie Lööf och är centerpartiets partiledare sedan 2011. Sedan den 18 januari 2019 är det Annie Lööfs förtjänst att Stefan Löfven är statsminister. Annie Lööf har alltså inte obetydlig makt. Vad hon tycker har betydelse.
Klockan närmar sig 22. Min vän har lämnat sin bar och vandrat hem i natten. Själv sitter jag och läser en statlig offentlig utredning och dricker en kopp te och undrar en sak: kommer Annie Lööf använda sin nyvunna makt för att ta strid för svenska medborgares personliga integritet denna gång?
Mikael Pawlo
Head of growth, Bokio
