”Glöm drömmen om ett enda globalt internet – säg hej till splinternet”

I den grå forntiden (före covid-19) tillkännagav jag högtidligt att det sedan länge fruktade ”splinternet” hade kommit. Och jag förlikade mig med detta faktum.

Splinternet är lätt att förstå. I stället för det enhetliga, globala och öppna internet som de tidiga pionjärerna eftersträvade står vi nu här med flera internet som inte pratar med varandra.

Punkt A i mitt resonemang var den kinesiska regimens framgångsrika isolering av Kina med ”Gyllene skölden”, som kompletteras med sträng internetcensur. Den kinesiska regimen censurerar inte bara inom landet. Den drar också fördel av att det saknas styrning utanför Kina genom att censurera globalt och sprida Kinavänlig propaganda och desinformation. Ett exempel var under olympiska spelen i Peking. Då var det tusentals hyperaktiva fejkkonton och bottar som dränkte alla kommentarer från Twitteranvändare (däribland undertecknad) som kritiserade olympiska spelen eller den kinesiska regimens hantering av mänskliga rättigheter. Twitter tog senare bort de kontona.

Kina har bannlyst utländska sociala nätverk, däribland Facebook, Twitter, Instagram, Youtube, Pinterest och Snapchat. Kinaägda Tiktok är däremot inte förbjudet utanför Kina. (Många känner inte till att Tiktok faktiskt är bannlyst i Kina. Däremot är Bytedances alternativ för den kinesiska marknaden, Douyin, tillåtet, men – förstås – hårt censurerat.)

Att använda det som kallas för internet i Kina är något helt annat än att använda internet utanför Kina.

Jag har också skrivit om hur Ryssland allt mer separerar sig från det globala internet och om Rysslands aggressiva blockering, inte bara av webbplatser, men också av meddelandetjänster som Telegram och vpn-tjänster.

Andra regimer – som de i Nordkorea, Eritrea, Etiopien, Saudiarabien, Iran, Syrien, Tunisien, Vietnam och Myanmar – har också något som egentligen bara är nationella intranät.

Därför har splinternet blivit ännu mer uppsplittrat

Ryssland hade i många år redan gått mot samma slags spärrar som Kina har, men landets invasion av Ukraina och de omfattande sanktioner som följde, samt den ryska regimens reaktion på reaktionen, har lett till att det helt separata ryska internet fullbordades.

Många företag i Silicon Valley, bland annat Apple, Google och Airbnb, har i stort sett lämnat Ryssland. Microsoft har skurit ner på verksamheten och stoppat alla nerladdningar av Windows i Ryssland.

Samtidigt som utländska it-företag lämnar landet ökar ryska myndigheter trycket: Rysslands regering har bannlyst Twitter, Facebook och de flesta andra icke-ryska mediasajter. Googles dotterbolag i Ryssland förklarade sig i konkurs i juni, eftersom Moskvas ingripanden har gjort det omöjligt för Google att bedriva verksamhet i Ryssland.

Ryska staten har länge strävat efter att bryta loss landet från resten av internet, men invasionen i Ukraina har drivit på utvecklingen.

Två av de trendigaste orden senaste året beskriver plattformar som mycket väl kan leda till ännu mer splittring av internet. De orden är metaversum och web3.

I sin bok Parallel metaverses hävdar Nina Xiang på ett övertygande sätt att det så kallade metaversum i själva verket kommer att bli ”många metaversum som existerar parallellt och delar funktioner som finns i dagens internet, till exempel ’marknadsdominans, monopolistiskt beteende, slutna trädgårdar och manipulering av användardata’”.

Och i efterverkningarna av Rysslands bortkoppling från det globala internet har förespråkare av web3 börjat lägga motarbetande av splinternet till listan över fördelarna med web3. En förespråkare säger att ”web3-applikationer som är baserade på decentraliserade publika blockkedjor som Ethereum, Avalanche och Solana är öppna för alla” – och därmet omöjliga att censurera.

Detta är häpnadsväckande naivt. Omöjliga att censurera – kanske. Möjliga att blockera – definitivt. Men framför allt så exponerar publika blockkedjor användare för auktoritativa regimer. De kan hota alla som använder dem med bestraffningar.

Resonemanget fortsätter med att koppla ”ägandet” av sociala nätverk till censur och splinternet. Det är nonsens. Kina och andra auktoritära regimer förbjuder Twitter och Facebook därför att de medierna tillämpar yttrandefrihet. Inte för att deras ägare är miljardärer.

Det grundläggande felet i argumentationen för web3 är det osannolika antagandet att alla – Google, Amazon, Facebook, Apple, Cisco och tusentals andra företag; stater, som kan vara demokratiska, auktoritära och allt däremellan; samt miljarder användare – kommer att hänga på den oklara, osäkra och riskabla vision som web3 är.

I själva verket bidrar web3 till ännu mer uppsplittring. Detta därför att en del användare kommer att använda blockkedjor, tokeniserade och distribuerade program i stället för konventionella program, och att de kommer att fortsätta att använda web3. Web3 kommer inte att ersätta webben, den kommer att skapa en alternativ webb – själva definitionen av splinternet.

Den andra växande trenden gäller mer och mer lagstiftning över vad som är tillåtet inom politiska ramar. Ett exempel här i Europa (jag är i Frankrike när jag skriver detta) är Dataskyddsförordningen, GDPR, och liknande bestämmelser. En lovvärd strävan att skydda användarnas privatliv har lagt ansvaret på individuella globala webbplatser, som i många fall inte har ansett efterlevnad av GDPR vara värt besväret. Följden har blivit att många nyhetssajter är blockerade i Europa. Nyhetssajternas menyer kan vara olika i Europa och utanför Europa. Och det finns många andra exempel.

För att motverka splinternettrenden lade USA i april i år fram en global deklaration för motverkande av ”digital auktoritarianism”. Dokumentet har undertecknats av 61 länder som strävar efter ett ”öppet, fritt, globalt, interoperabelt, tillförlitligt och säkert” internet. Lycka till, alla 61.

Dokumentet innebär i praktiken att stater som är emot splinternet ansluter sig, utan att förbinda sig något, till målet att det ska finnas ett enda, öppet internet. Men detta betyder inget för de flesta av jordens länder, i synnerhet inte de som aktivt splittrar internet.

Kommer sådana tomma gester att övertyga Kina, Ryssland och andra internetseparatister att komma tillbaka till det globala internet. Kommer de att påtvinga alla företag och andra länder ett enda metaversum? Kommer de att förbjuda web3 eller kräva att att alla använder det, och att de använder samma teknik?

Nej – inget av ovanstående.

Hur ska vi se på splinternets framtid?

Det är en bra idé att utgå från att splinternet är här för att stanna och att uppsplittringen kommer att fortsätta.

Det största problemet är att det finns ett par miljarder människor – minst – som inte har tillgång till något som ens liknar det globala internet. Och det är ett brott mot deras rättigheter – i synnerhet artikel 19 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Ett annat problem är att när kunskap blockeras blockeras även interaktion, och affärer blockeras. Det gör världen trängre för alla.

Filterbubblor, slutna trädgårdar, auktoritär censur och annat som tvingar in människor i internetbaserade återvändsgränder begränsar flödet av information på ett olämpligt sätt, vilket drabbar oss alla.

Det som företag kan göra är att anstränga sig efter att hitta en plats innanför alla de slutna ”internet” som är relevanta för verksamheten. Det går inte att tro att något som publiceras på företagets webbsajt når hela världen.

Från och med bör vi glömma önskedrömmen om ett enda, globalt internet. Det var dömt från början. Metaversum kommer inte att rädda oss. Och inte heller web3.

Utgå i stället från den bistra verkligheten att det finns många internet. Och att nå ut till dem, deras användare och deras marknader, kommer att kräva mycket arbete.