Det har snart gått fyra år sedan ”det stora klivet” för digitaliseringen, det vill säga då mängder av människor tvingades jobba hemifrån under coronapandemin. Som i sin tur gav ett enormt genomslag för digitala samarbetslösningar och en större acceptans för distansarbete.

Det här har också skapat potential att om inte lösa så åtminstone lindra en annan stor huvudvärk svenska verksamheter ständigt brottats med i modern tid: kompetensbristen. En brist som lär bli allt mer påtaglig när AI nu slår igenom och kräver nya typer av expertis.

För teoretiskt sett har digitaliseringen nu gjort arbetsmarknaden global på riktigt. Det finns inte längre några tekniska hinder att anställa en AI-expert i Indien eller en säkerhetsexpert i Polen. Samarbetsverktygen och processerna finns och fungerar, och eventuella språkförbistringar är generativ AI på god väg att fixa.

Digitaliseringen har också gett upphov till en typ av företag som nu försöker ta mark också i Sverige. Det handlar om en sorts plattformsföretag som ska lösa ett annat problem med global arbetskraft – hur anställer man en person i ett annat land om man inte själv har verksamhet där? Och om personen ska vara just anställd, och inte en frilansande uppdragstagare eller konsult?

De här nya plattformarna, som heter saker som Deel, Oyster, Remote, Foxhire och Omnipresent (det finns många) säger sig lösa detta genom att bli en mellanhand – en ”employer of record” som har formell närvaro i massor av länder och därmed kan anställa personen åt dig. Inte helt olikt hur gigjobbar-plattformarna och bemanningsbolagen fungerar.

Men jag skrev teoretiskt sett ovan, för i praktiken är det, som så ofta, svårare.

Ett av företagen som verkar satsa hårdast på Sverige är Deel som var inblandade i ett seminarium på näringslivet forskningsinstitut Ratio jag lyssnade på nyligen. Där diskuterades några av de hinder som finns för att den här globala arbetsmarknaden ska fungera, med eller utan de här plattformarnas hjälp.

Arbetsrätten ställer till det väldigt mycket förstås, den typen av lagstiftning är lokal och skulle nog behöva harmoniseras globalt på ett antal punkter (arbetsrätt är inte mitt gebit och dessutom är det lika dötråkigt som det är viktigt så jag går inte in på detaljerna).

Arbetsmiljölagstiftning är en annan sak som hindrar företag att ha ”digitala nomader” som anställda. Det är en lagstiftning som till exempel fått som konsekvens att 75 procent av myndigheter som tillåter distansarbete enbart tillåter det från hemmet, enligt en enkät från tidningen Publikt. Eftersom det är där som arbetsmiljökraven bäst kan uppfyllas.

Den stora pucken för Sveriges del, som också var utgångspunkten för seminariet, är dock vad som händer med ”den svenska modellen”, på en global arbetsmarknad. Alltså traditionen att arbetsgivare och fackförbund sätter spelreglerna på arbetsmarknaden med förhandlingar och handslag sinsemellan, utan politisk inblandning. Det här är ju något närmast unikt för Sverige och något som varken företagen eller facken vill släppa en millimeter på, eftersom det tjänat oss extremt väl.

Inget av de här problemen fick någon lösning under seminariet, och det hade väl ingen förväntat sig, men ”det är bra att det diskuteras” som det heter.

Jag tror dock att jättefrågor som arbetsrätten och partsmodellen är ganska irrelevanta i nuläget, eftersom det stora hindret för globala anställningar, trots ”digitala kliv”, är distansarbetet i sig. För det visar ju sig nu att fler och fler företag, både globalt och i Sverige, vill ha tillbaka de anställda till kontoret.

För ”kulturen” och ”kreativiteten” säger man, och gott så, men det handlar lika mycket om kontroll och svårigheterna att arbetsleda på distans. (Och för misstron kring produktiviteten – här kommer det för övrigt bli väldigt intressant som datapunkt att se vad Riksrevisionen kommer fram till när man nu inleder en granskning av hur myndigheternas effektivitet påverkats av distansarbetet).

Ur ett medarbetarperspektiv är saken tydlig: möjligheten till distansarbete har blivit extremt viktig, både för etablerade tjänstemän och för de nya på arbetsmarknaden (en grupp som ju inte ens upplevt hur det var förr). Men lika tydlig är trenden att allt fler företag vill ha sina anställda nära igen, åtminstone merparten av tiden.

Och att det i det läget skulle bli aktuellt bland svenska företag att i någon större skala börja anställa kompetens i andra länder, på väldigt mycket distans, det känns ganska osannolikt.

Istället fortsätter vi nog att göra vi som vi brukar göra för att få tag i specialistkompetens: vi anlitar konsulter.

Det är också den svenska modellen.