Håkan Selgs namn syns ofta i diskussionen om musik och fildelning. Han har rättframma åsikter om förlagens skräckvisioner om en framtid där det inte spelas någon musik därför att musikerna inte får betalt. Själv spelar han, alldeles gratis, bastuba och är tillräckligt gammal för att ha perspektiv på debatten:
– Jag var med i Data- och Elektronikkommittén i slutet av 1970-talet. Vi ägnade mycket tid åt robotiseringen i industrin. Och nästan varje dag skrev Nils-Erik Ekstrand i DN om hur robotarna skulle göra oss alla arbetslösa. Men det har ju inte hänt.

– Nu känner jag igen argumenten, men nu gäller det upphovsrätten.

Betalning, men hur?
Han har just lagt sista handen vid projektet Music Lessons, ett EU-projekt inom sjätte ramprogrammet.
– Är upphovsrätten anpassad till tekniken? Svaret är förstås nej, säger Håkan Selg.

Då är frågan vad alternativet till upphovsrätten i dess nuvarande form är. Det behöver inte nödvändigtvis bli en försämring:
– Många skulle vinna på ett annat ersättningssystem.
En tänkbar lösning är ett engångsarvode vid publicering. Det är ju så som frilansjournalister tar betalt.
Och när det gäller författare, påpekar Håkan Selg, så kan de flesta ändå inte leva på upphovsrättspengarna. Bortsett från Guillou, Marklund, Mankell och några till får de flesta författare förskott från förlaget, och de får sällan så mycket i royalty att det täcker förskottet.

Argumentet att ingen skulle skapa något om de inte fick betalt ger han inte mycket för:
– Jag har en lång publikationslista. Jag har aldrig fått en spänn för det jag skriver.

De som slår vakt om upphovsrätten i dess nuvarande form är inte upphovsmännen så mycket som förlagen.

– Den moderna upphovsrätten skapades under franska revolutionen. Tidigare fanns det vissa lagar i England, men det var mest för censurens skull. I Frankrike var det författaren Denis Diderot som skrev underlaget till upphovsrätten. Där ingår kreatörens rätt till sitt verk, men också rätten att överlåta rätten till verket. Vilket i de flesta fall innebär att överlåta rättigheterna till förlaget.

– Det intressanta är att Denis Diderot inte skrev detta på eget bevåg. Det var Paris boktryckargille – den tidens förläggare – som betalade honom för att skriva förslaget.

Det är digitaliseringen av medierna som gör att de gamla reglerna inte fungerar. När cd-skivorna kom för 25 år sedan var det ingen som förutsåg bredband och mp3.

– Företagen såg digitala medier som ett sätt att sänka kostnaderna – utan att sänka priserna.

Föll på eget grepp
Men när materialet väl fanns i digital form var spridningen omöjlig att kontrollera. Kopieringen av skivor till kassettband på 1970-talet var beskedlig i jämförelse – men tillräcklig för att skivbolagen redan då skulle beklaga sig om att de var på väg till fattighuset. I själva verket var de som spelade in flest kassettband också de som köpte flest skivor. Så är det fortfarande:
– De som fildelar mycket musik köper också mycket musik.

Samma dag som jag träffar Håkan Selg ska han flyga till Barcelona till konferensen Echallenges, en EU-konferens om bredbandssamhället. Håkan Selg ska presentera en uppsats som handlar om de sociala drivkrafterna bakom datorteknikens utveckling:
– Det finns ett användarmönster som vi kan spåra tillbaka till dagen efter att persondatorn uppfanns, hävdar han.
– Långt innan webben kom fanns det bbs:er.

Redan på 1980-talet

Bbs:er, bulletin board systems eller elektroniska anslagstavlor, var innan webben kom de viktigaste forumen för kommunikation, diskussioner, annonser och – inte minst – utbyte av filer. Det gick inte fort, 1980-talets modem överförde kanske 2,4 kilobit i sekunden, men å andra sidan var filerna små. Program var den vanligaste bytesvaran. 1980-talets digitala bilder var små och grovkorniga, och digitala musikfiler fanns knappt.

– Det är viljan att byta filer som har drivit utvecklingen, säger Håkan Selg.

– Det gick alldeles utmärkt att ordbehandla på en dator av 1980-talsmodell med bara en diskett. Det skulle gå alldeles utmärkt även idag. Du behöver inte ens en hårddisk. Men om du ska byta filer med andra behöver du en hårddisk.

Och om man ska byta stora filer behöver man bredband.
Webben, som kom i början på 1990-talet, släppte in alla på internet. Från början var webben rätt statisk. Webbsidorna hade besökare, inte deltagare eller medlemmar. Men successivt har webben återuppfunnit funktioner som fanns i bbs:erna, och de har också blivit mycket enklare att använda.
– Därför har tjejerna har kommit in. Bbs:erna var mest för nördar.

Alla blir universalgenier
– Det nya är att vi lätt kan medverka i olika sammanhang. Vi kan framställa medieinnehåll, vi kan vara delaktiga i nyhetsförmedlingen, vi kan skapa handböcker och bidra till Wikipedia.

Billiga, lätthanterliga datorprogram ger oss egna musikstudior, fotoateljéer, tryckerier och radio- och tv-studior. Man behöver inte längre skivkontrakt för att sprida sin musik.
Mellanhänderna faller bort, tror många, men de kan ha en funktion för att göra utbudet av tjänster överskådligt.

I teorin låter det bra att man har tusentals uppdragstagare att välja mellan, men i praktiken riskerar det att bli slöseri med tid och pengar. Kraven på att varenda företagare i hela EU ska ha lika möjlighet att lämna in offerter kommer, säger Håkan Selg, att producera ”mycket makulatur”.

Håkan Selg ser utbudet av kreativa verktyg som en brytning med 1900-talets människoideal:
– Vi är inte så enkelriktade som industrisamhället vill att vi ska vara. Tänk på Strindberg, som skrev böcker, målade, fotograferade och gjorde kemiska experiment.

Han räknar upp industrisamhällets uppdelning av livet:
Arbetsplats – bostad.
Arbetstid – fritid.
Arbetsår – semester.
Arbetsliv – pension.

Så levde vi inte i bondesamhället, och nu håller gränserna på att lösas upp igen.

– Plus att våra arbetsgivare vill undvika fasta kostnader, och anställda är fasta kostnader. Vi ska bli rörliga kostnader.
Håkan Selg förutser en utveckling mot små, specialiserade företag som gör jobbet åt storföretagen. Det kan bli en paradoxal utveckling. För till sist kan man ställa sig frågan vem som behöver storföretagen.

– De reducerar sin egen betydelse genom att lägga ut verksamheten.

Den situationen närmar vi oss redan när det gäller film och musik.

– De slåss för sin egen existens. Om artisterna kan sprida sina verk direkt till publiken behöver de inte förlagen längre.

Fakta

Håkan Selg är också med i projektet Nam-Nam, som finansieras av verkets för innovationssystem, Vinnova.

Nam-Nam står för ”Ny användarmedverkan, nya affärsmodeller”.

Projektet undersöker de nya affärsmodeller som växt fram på internet, där oavlönade programmerare lagt ner tusentals arbetstimmar på att framställa program som de ofta skänker bort. Frågan är om denna tendens kan integreras i traditionella företag och deras affärsmodeller eller om den är omstörtande.

Läs mer på cstjanster.idg.se/c/643
EU-projektet Music Lessons: cstjanster.idg.se/c/644