Cms:er, publiceringsverktyg, web content mangement systems, kärt barn har många namn. De flesta företag har ett eller är i startgroparna för att införskaffa ett.

I Sverige brottas ett antal sådana verktyg om marknadsandelar och Episerver har täten. Men hur bra användbarhet har det?

Som användbarhetsdesigner ser jag en mängd saker som en normal användare inte lägger märke till, men som påverkar dialogen mellan människa och webb.

Sajter som är byggda med publiceringsverktyg har flera svagheter:

  • Adresserna till sidorna är rappakalja (ett värdelöst steg bakåt i evolutionen).
  • Man använder Javascript för länkar utan html-alternativ (ni borde veta bättre nu).
  • Procentandelen kod jämfört med information på sidorna är bisarr (nej, stort och tungt är faktiskt inte klockrent på webben).
  • De mest enkla kraven på tillgänglighet ignoreras:

Fel html-kod för rubriker.

Ingen dokumenttyp angiven.

Bilder saknar alt-taggar.

Alla fel och brister försvårar för människor. Som du säkert vet finns det ett gäng webbläsare förutom Internet Explorer som används av entusiaster och av människor med syn- och rörelsehandikapp.

Hur blev det så illa?

Fokus på webben är oftast möjligheten att få ut innehåll snabbt, att kunna ändra och redigera texter i så gott som realtid: sådant som ger webben en konkurrensfördel framför andra medier.

Därför underlättar publiceringsverktyg att publicera information på ett hyfsat enkelt sätt.

Ett enkelt publiceringsverktyg likställs ofta med verktyg som har ett wysiwyg-gränssnitt: ett formulär som påminner om Word med knappar för fetstil och punktlistor. Det är tid och energi som lagts på att göra det enkelt att publicera, även om komplexiteten i att få detta att funka hela tiden dammat av nya användbarhetsspöken.

Och att få ut dålig information snabbt gynnar ingen. När snabbheten tar genvägen förbi informationsspecialister, målgruppsanpassning och ibland även affärsnytta så har vi bara lyckats publicera några tusen värdelösa sidor till vars existens bara ökar vår kollektiva informationsstress.

Det primära kravet på publiceringssystem är att de ska tillåta enkel publicering av information – och det gör de, oftast. Men som kommunikationsvetare måste fler informationsansvariga dra sig till minnes att det ligger lite mer än knapptryckningar bakom värdefull information.

Genom att titta en bit längre än den visuella designen upptäcker vi, och kan påverka, detaljer som gör det lättare för sökmotorer att hitta våra sidor, lättare för människor att ta till sig information och lättare för människor att hitta rätt bland sidorna.

Dessa små detaljer måste upp ur verktygslådan och bankas in i kravbilden.

Och visst, det kan fortfarande gå fort att publicera information, om det är det som får din mage att kittla av välbehag.