Alltfler företag och myndigheter världen över investerar i web content filtering, innehållsfiltrering, system som förhindrar att användarna besöker olämpliga webbplatser. På många marknader har sådana system kommit att bli en de facto-standard.
I Sverige betraktas dock sådana ansatser till produktivitetsökningar med skepsis. Det upplevs som kränkande att övervaka medarbetarnas surfvanor.
När man utestänger personalen från att utföra privata bankärenden, läsa nättidningar eller besöka jobbsajter rörs starka känslor upp.
Andra områden är mindre kontroversiella. Ett exempel är att hindra användarna från att klicka på länkar i e-post som leder till sajter som installerar spionprogram eller lurar till sig information om bankkonton eller kreditkortsnummer.
Att skydda sig mot sådant leder knappast till protester.
Ingen torde heller protestera mot att företaget vidtar åtgärder för att undvika dålig publicitet till följd av personal som ertappas med olaglig nedladdning av barnpornografi eller upphovsrättsskyddat material som musik och filmer.
I skolans värld ifrågasätter få, om ens någon, att vi skyddar våra barn mot webbsidor om tillverkning av vapen och bomber, droger, pornografi, satanism, ockultism, kannibalism eller sajter som uppmuntrar till mord, självmord, självstympning, pyromani, våld och tortyr.
I USA har företagen ett vittgående ansvar för att dess personal inte oavsiktligt exponeras för anstötligt material på arbetsplatsen. Liknande tankegångar vinner nog förr eller senare gehör även i Sverige.
Helt klart är att system för innehållsfiltrering bör införas med viss eftertanke.
Men det finns även en viktig säkerhetsaspekt som ofta glöms bort – risken för att företaget drabbas av skadlig kod eller blir offer för spam minskar radikalt om användarna undviker oseriösa sajter.
Det är tyvärr alltför vanligt med kostsamma virusutbrott till följd av att oaktsamma användare besöker dubiösa webbplatser.
Ralf Labeda
Försäljningschef, Clavister
